ÄR det verkligen så lätt?

Jag intresserar mig enorm mycket för genusnormer, pedagogik, barnuppfostran, konflikthantering och allt som har med människans roller och samspel med varandra genom livet.
Just genustänkandet har på sista tiden blivit "en fluga", och det är ju bra, för vi behöver veklligen fundera över våra roller som vi ger oss själva, våra barn och alla människor vi möter.
Jag kan inte mycket alls om genuspedagogik, fast jag försöker ibland att ta mig tid att läsa någon krönika elelr debattartikel om just detta, just för att jag vill lära mig, jag vill kunna förklara vad jag tycker är viktigt och varför.

Nu vill jag iaf berätta lite om mina funderingar- från en vanlig tvåbarnsmors ögon.

Att Lovis har fått ha både "pojk"- och "flick"-kläder råder det ju inga tvivel om, dels för att jag tycker att könsstereotypiskt flickiga kläder är fult, men också just för att jag inte vill sätta min dotter i ett speciellt fack.
Jag hör många som säger "Ja, min dotter har då fått ha på sig alla möjliga sorters kläder oavsett färg och form", och det är ju bra, antagligen tänker de samma som mig med sin flicka.
Men pojkmammorna då? Det är sällan jag hör en pojkmamma säga samma sak, och inte ens jag säger det om Melker.
Melker har fått ha lite "tjejaktiga" kläder några gånger, men det kommer sig inte lika naturligt som att klä Lovis i en biltröja.

Varför?
Det anses fult att bli förknippad med det kvinnliga könet, detta gäller från småbarnsår och upp i vuxenlivet, eller hur?
Hur pinsamt är det inte att vi fortfarande vidhåller dessa förutfattade meningar, för det gör vi ju, eller hur?
Varför?

Fy fan vad jag blir ledsen när jag inser att vad jag än gör så kommer mina barn aldrig att få samma bemötande i livet, de kommer aldrig att få leva på lika villkor- både på gott och ont både som tjej och som kille.

Jag kräver inte ett könlöst samhälle, jag kräver inte att alla ska tänka likadant, men jag önskar att vi får en förändrig iaf, och det kan vi alla hjälpas åt att uppnå, även om vi bara känner att vi är beredda att hålla med, men inte vill ändra sitt leverne. Då har vi ju iaf fått ett medhåll, och det är steget närmare acceptans av mångfald, för det är ju trots allt det det går ut på. Inte att alla ska vara likadana, eller inte vara för flickiga eller för pojkiga, utan att man ska få en ärlig chans att få bli vem man vill.

Tack för ordet!
Upplys mig gärna om era åsikter, piska mig med pekpinnen om ni anser mig tänka fel, uppfostra mig med er lärdom, strö rosenblad över mig om ni anser att jag har förbättrat hela världen, eller säg ingenting- men ta er iaf tid att fundera på hur vi vill att våra barn ska bli bemötta!
=)

So long suckers!